Meteor, komet & asteroid

Stjärnfall – meteorskurar
Stjärnor kan tack och lov aldrig ramla ner utan det du ser är gruskorn eller ibland någon lite större rymdsten som brinner upp då de kommer infarande i atmosfären. Skulle stenen klara sin dramatiska nedfärd och hamna på jorden kallas den för en meteorit.

När en komet har tagit sin sväng runt solen och börjat smälta lämnar den kvar materia längs banan. Då jorden passerar kometens bana fångas en del av materialet upp av jordens dragningskraft och ger ett ökat antal meteorer/stjärnfall. Detta upprepas varje år. Man talar då om meteorskurar eller meteorsvärmar.

Antalet stjärnfall varierar för olika meteorskurar och mellan olika år. De gånger då jorden går igenom kometbanans centrum, där tätheten av stoft är som störst ökar skuren av meteorer. I augusti inträffar en av de mer kända, Perseiderna vars ursprung är kometen Swift-Tuttle. Namnet Perseiderna avslöjar att meteorerna verkar komma från stjärnbilden Perseus. Flest antal meteorer syns kring den 12 augusti. Men eftersom våra nätter ännu inte är helt mörka kan det vara svårt att se något stjärnfall.

Ibland kan en sten från rymden klara färden ner till jorden. Om du hittar en sådan sten är det en meteorit.
Vid Kitkiöjärvi norr om Pajala har över 500 järnmeteoriter hittats. Den största väger nästan 1,2 ton. Teorin är att de kommer från en dvärgplanet som splittrades på väg genom jordens atmosfär.

En meteor kan ibland också vara någon del från t ex en kraschad satellit som i mycket hög fart når atmosfären. På samma sätt som med gruskornet blir metalldelen då så het att den förångas och luften omkring glöder.

Kometer
Kometer är smutsiga jättesnöbollar som färdas i vårt solsystem. De rundar solen och fortsätter sedan längre ut. För de kometer som färdas längst kan det dröja många tusen år innan de återvänder nästa gång. Kometen är lättast att se när den närmar sig solen. Då börjar kometen smälta och får ofta en synlig svans. Bara om du iakttar en komet under flera nätter kan du se att den förflyttar sig mot bakgrunden av stjärnmönster. Det är nästan alltid några kometer på ingående men de blir sällan så ljusstarka att de kan ses med blotta ögat. Men man vet aldrig säkert med en komet, ibland kan den oväntat blossa upp och bli en spektakulär syn på stjärnhimlen. För det mesta behövs dock en bra kikare och god kännedom om stjärnhimlen för att kunna urskilja vilken ljusprick som är en komet.

Kometens namn var tidigare lika med efternamnet på dess upptäckare. I dessa tider är det ofta en dator som först registrerar en ny komet.

Synliga kometer
Under denna period är det ingen komet som är lätt att upptäcka.

Asteroider

Mellan planeterna Mars och Jupiter finns ett bälte med flera tusen klippblock av olika storlek, de så kallade asteroiderna eller småplaneterna. För att kunna se någon av de största behövs som regel en bra kikare eller ett teleskop.
Ceres med en diameter på ca 900 km ledde förut ligan. Men den ska inte längre kallas för asteroid utan räknas numera till dvärgplaneterna i sällskap med Pluto. Vesta blev därmed den största asteroiden. Den är ungefär hälften så stor som Ceres.
Vesta tillhör de så kallade ljusa asteroiderna och den går faktiskt ibland att se med blotta ögat.

År 2001 fick asteroiden 433 Eros besök av en obemannad farkost som skickade data och bilder till jorden.

Den 15 februari 2013 var det en asteroid (2012 DA 14) på ca 50 meter som passerade jorden ovanligt nära. Avståndet var bara 27 000 km, närmare än månen och GPS-satelliter. Astronomerna var sedan länge förberedda på att den skulle dyka upp.

Samma dag inträffade det märkliga att det kom en till asteroid men från ett annat håll. Den var betydligt mindre, ungefär 17 meter i diameter och därför omöjlig att upptäcka i förväg. Vid krocken med atmosfären, splittrades asteroiden och orsakade flera nedslag i en rysk stad. Cirka tusen människor blev skadade av framförallt glassplitter då tryckvågorna träffade fönsterrutor.